Sorg
Vilken tung dag det var för hela världen igår. Jag minns eftermiddagen när jag hörde om nyheten, jag hade precis kommit hem från skolan och pappa satt i vardagsrummet med Tvn på och vi såg hur planen flög in i tornen. Det är sjukt hur snabbt tiden går. Då var jag 10 år och jag var 17 år.
Innan jag blev tvungen att åka till jobbet satt jag vid Tvn och följde minnesstunden som dom hade i USA vid world trade center. Jag fällde några tårar. Det är helt ofattbart det som hände och mina tankar går såklart till de som drabbades av 11 september ♥
Jag vet inte varför men Stefans Livs död har påverkat mig enormt mycket inte för att jag är ett hocky fan men på något sätt så berör hela den tragiska olyckan mig.
Igår läste jag i aftonbladet om minnesstunden som dom hade i Jönköping för Stefan liv jag satt i personlarummet och grät.
Det mest gripande med artikeln var raderna:
Och så de två knattarna, Stefan Livs små söner och ögonstenar, som bars fram till minnesplatsen mitt i arenan.
– Pappa, utbrast den tvåårige sonen glatt mitt i allt det mörka.
För liten att förstå vidden av den här tragedin.
